Fem dagar senare.
När ska det sluta göra så förbaskat jäkla ont? När ska tårarna sluta rinna?
Du var min farfar. Oavsett biologi.
Det var Du och farmor som först fick mig att känna mig som en del i familjen.
Du och farmor tog emot mig som ert självklara barnbarn när jag var fyra år, från dag 1.
Jag försöker tänka på all tid jag faktiskt fick med dig, det var ju inte planerat och jag uppskattar varje dag.
Jag försöker tänka på att du nu slipper lida, fått lugn och ro från all äcklig cancer och att du har det bättre nu.
Mitt ego tar över... Jag saknar dig så mycket och det gör så otroligt ont att veta att jag aldrig mer kommer att få träffa eller se dig igen.
Mina minnen och tankar snurrar.
Ena sekunden ser jag dig som den du var när jag var liten, den som alla vi barn bråkade om att få sitta i knä hos, den jag alltid ville ut o gå i skogen med.
Jag minns hur vi klättrade runt på alla berg och räknade alla bunkrarna i skogen utanför er.
Jag minns hur du satt och log i din stol och sa "ähh" så fort någon började prata skit, för sånt tyckte du inte om.
Andra sekunden ser jag dig kämpa för andan inne i sjukhusrummet.
Jag satt med dig vid ditt sista andetag.
Tidigare under kvällen tvekade jag på om jag skulle stanna eller åka hem.
Jag visste att jag inte kunde åka, jag visste att det var kvällen du skulle lämna oss.
Att sitta där inne i rummet och se en av de mest underbara och mest fördomsfria människor jag någonsin träffat ta sitt sista andetag, det kändes...
Att se farmor ta farväl av sin älskade.. Se min faster säga hej då till sin pappa... En systers sorg över sin bror...
Hur vi alla gick ut ur rummet för att du skulle "fixas till".
När vi kom tillbaka in igen låg du där med en blomma i handen.
Vi satte igång lite country-musik och tog ett sista farväl...
Allt detta gör ont att tänka på.
Jag känner hur klumpen i magen och halsen blir större och smärtan i bröstet blir värre.
Alla säger att det kommer att bli bättre, att alla bra minnen tillslut kommer att ta över och att man tillslut kommer känna glädje.
Jag hoppas och tror på det.
Just nu går det knappt en minut utan att jag tänker på dig.
Du är älskad, omtyckt och saknad av alla som träffat dig.
Du är världens bästa farfar, jag är lycklig och tacksam för att jag fick vara ditt barbarn.
R.I.P Farfar Keith Nygren <3
Du var min farfar. Oavsett biologi.
Det var Du och farmor som först fick mig att känna mig som en del i familjen.
Du och farmor tog emot mig som ert självklara barnbarn när jag var fyra år, från dag 1.
Jag försöker tänka på all tid jag faktiskt fick med dig, det var ju inte planerat och jag uppskattar varje dag.
Jag försöker tänka på att du nu slipper lida, fått lugn och ro från all äcklig cancer och att du har det bättre nu.
Mitt ego tar över... Jag saknar dig så mycket och det gör så otroligt ont att veta att jag aldrig mer kommer att få träffa eller se dig igen.
Mina minnen och tankar snurrar.
Ena sekunden ser jag dig som den du var när jag var liten, den som alla vi barn bråkade om att få sitta i knä hos, den jag alltid ville ut o gå i skogen med.
Jag minns hur vi klättrade runt på alla berg och räknade alla bunkrarna i skogen utanför er.
Jag minns hur du satt och log i din stol och sa "ähh" så fort någon började prata skit, för sånt tyckte du inte om.
Andra sekunden ser jag dig kämpa för andan inne i sjukhusrummet.
Jag satt med dig vid ditt sista andetag.
Tidigare under kvällen tvekade jag på om jag skulle stanna eller åka hem.
Jag visste att jag inte kunde åka, jag visste att det var kvällen du skulle lämna oss.
Att sitta där inne i rummet och se en av de mest underbara och mest fördomsfria människor jag någonsin träffat ta sitt sista andetag, det kändes...
Att se farmor ta farväl av sin älskade.. Se min faster säga hej då till sin pappa... En systers sorg över sin bror...
Hur vi alla gick ut ur rummet för att du skulle "fixas till".
När vi kom tillbaka in igen låg du där med en blomma i handen.
Vi satte igång lite country-musik och tog ett sista farväl...
Allt detta gör ont att tänka på.
Jag känner hur klumpen i magen och halsen blir större och smärtan i bröstet blir värre.
Alla säger att det kommer att bli bättre, att alla bra minnen tillslut kommer att ta över och att man tillslut kommer känna glädje.
Jag hoppas och tror på det.
Just nu går det knappt en minut utan att jag tänker på dig.
Du är älskad, omtyckt och saknad av alla som träffat dig.
Du är världens bästa farfar, jag är lycklig och tacksam för att jag fick vara ditt barbarn.
R.I.P Farfar Keith Nygren <3
Kommentarer
Trackback
